Jobb och dans stjäl all min tid just nu, så skriva blir det inte mycket av. Men jag kan i alla fall dela denna mycket välskrivna, klipska text av Inga-Lisa Sangregorio, som lyckas fånga många frustrerande och tragikomiska aspekter av eutanasidebatten.

ingalisa

Annonser

Krig, terrorism och mängder av ensamkommande flyktingbarn. Nedbrunnen regnskog på Borneo. Klimatförändringar med oöverskådliga konsekvenser. Men vad är det som får folk att för en sekund avbryta julshoppingen och ställa sig på barrikaderna, engagera sig, uttrycka åsikter och debattera? Jo, julkalendern i SVT. Där kan vi tala om en viktig fråga. Och vi har alla en moralisk skyldighet att bidra. Har du ännu inte skickat in ditt debattinlägg till DN Åsikt – gör det NU!

Vi färdades mot mörkret
att spegla oss däri
Vi älskade;
för andra
var kärleken förbi

Men ingen himmel dömde
dem vi var och skulle bli
Jag pekade och sa:
Långt där uppe –
där, där bor vi

Och stjärnorna föll för vår brokiga skara
medan natten flöt förbi
Vart ska vi nu?
Älskling, vi ska
till vår vildaste fantasi

Detta blir det sista inlägget på ett tag. Nu får bloggen vila medan jag pysslar med andra skrivprojekt. På återseende!

SvD Debatt den 13 juli föreslår entreprenören och tonårsfadern Ingemar Fredriksson att man, för att få bukt med de sjunkande skolresultaten, bör anpassa undervisningen så att den blir lika rolig som de dataspel som lockar så många på fritiden. ”Är det inte hela vuxenvärldens ansvar att se till att skolan blir mer stimulerande?” Jag instämmer till fullo i detta och vill dessutom applicera samma tankesätt på ett närliggande problemområde: skolmaten.

Då och då kommer rapporter om att barnen äter för lite under skoldagen och därmed tappar ork och koncentration. Och vi har väl alla hört elever beklaga sig över skolmaten – tråkig fisk, äckliga grönsaker – och småler åt att det lät likadant på vår tid. Men det finns en avgörande skillnad.

Förr i tiden fanns bara äcklig mat. Man hade att välja mellan trista grönsaker i skolan och trista grönsaker hemma, så man åt det som bjöds. Snaskutbudet var begränsat till besk kåda, harsyra och granskott. Dagens ungdomar, å andra sidan, är vana vid obegränsad tillgång till en massa godsaker. Tänk bara på hyllmetrarna med chips, choklad och gelégodis som numera finns i varje livsmedelsbutik, samt hamburgarna med pommes och läsk som blivit så populära. Faktum är att det finns fler barn med ”chokladcravings” i Sverige än det finns invånare i hela Storstockholm.

Bevisligen är barnen inte ointresserade av att äta; de stoppar gärna i sig kalorier, om än av en annan sort än de bakåtsträvande skolköken tänker sig. Därför tror jag att det är dumt att satsa pengar på bättre råvaror och lokala skolkök med kompetent kökspersonal, som ibland föreslås. Inte heller tror jag på idén att lasta över det otacksamma uppdraget att få barnen med på fördelarna med att äta hälsosamt och varierat på föräldrarna. Nej, varför lära våra barn att det finns annan tillfredsställelse än den omedelbara, när det finns så mycket omedelbar tillfredsställelse att tillgå?

Mitt förslag är i stället att maten anpassas så att grönsakerna blir mer lockande, t.ex. genom att slå in dem i färgglatt papper och modifiera dem så att de smakar mer som godis. När broccoli smakar som sega råttor och fisk som pannkakor, kommer barnen vallfärda till skolmatsalen och problemet är löst.
En särskilt intressant aspekt är att Sverige, med vår starka genteknikindustri, har exceptionellt goda förutsättningar att som första land i världen skapa spenat med lika högt sockerinnehåll som Plopp. Jag säger: använd den kompetensen klokt, så kanske nästa generation elever slipper klaga för döva öron om trist skolmat, helt enkelt för att den inte är det längre.

Det gäller att hänga med i den tekniska utvecklingen – vi kan inte bara stå och se på medan McDonald’s tjänar pengar på vår ovilja att uppfostra våra egna barn.

Emma Wikberg, universitetslärare och avlägset bekant med ett och annat knorrande skolbarn

”And I remember thinking: are we out of the woods yet?”

Jag svarade honom:
Så lätt vill jag inte väga
för någon som väger så tungt i mig
Hur du vrider linjalen är väl inte min sak
men skalan är skev
och sann mot mig själv kan jag vara

Orden jag spillde
ersätts nu med nya:
svimlande
fantististiskt
smältrande
smekfulla
– på tungan lekfulla

Du och jag är exakta
på alla skalor
Hissa upp mig i taket
när jag ser oss ovanifrån
gör ingenting ont

I debatten om Saudiarabien finns mycket att förundras över. De svenska näringslivstopparnas reaktion hör inte dit, även om den är anmärkningsvärd av andra skäl. Själv finner jag två saker speciellt förbryllande:

1) Jag har inte hört någon anklaga Saudiarabiens företrädare för odiplomatiskt agerande. Att Margot Wallström planerar att hålla ett tal till de mänskliga rättigheternas försvar är tydligen hemskt provocerande och odiplomatiskt, medan saudiernas beslut att stoppa Wallströms framförande och kalla hem sin ambassadör inte är det. Det närmsta jag kommer en förklaring till denna paradox är att jag totalt har missförstått begreppet diplomati. Jag har nämligen levt i tron att det handlar om att samtala och förmedla åsikter muntligt och skriftligt, men av allt att döma går det snarare ut på censur, barnsliga protester och allmän grinighet. Fantastiskt! Man lär så länge man lever.

2) Är inte ovan nämnda saudiska företrädare onödigt stingsliga med tanke på att de har Gud på sin sida? Om jag visste att de lagar som stiftats i mitt land kom direkt från Gud skulle jag inte bry mig så mycket i fall en oinvigd, naiv politiker från utlandet (kvinna dessutom!) kom och antydde att dessa lagar inte är så bra. På sin höjd skulle jag känna ett behov av att skriva en debattartikel och invända med kloka argument. Dessutom är det väl uppenbart att Guds lagar respekterar mänskliga rättigheter! Ja, inte för kvinnor förstås, eller män som bloggar. Men för nästan alla andra. Så vad är problemet?

Religiösa extremister utför terrordåd mot judar och människor som utnyttjar sin yttrandefrihet på ett för terroristerna provocerande sätt. Det borde signalera att aggressiva religiösa dogmer är ett problem som behöver åtgärdas – men i stället domineras debatten av åsikten att det är nyttjandet av yttrandefriheten, samt våra kontroll- och övervakningssystem, som behöver ses över. Etiklektor (!) Ann Heberlein och Theodor Kallifatides, tidigare ordförande för Svenska PEN (!), är två exempel på kända kulturpersonligheter som tycker att vi bör tänka lite mer på vad vi säger, ritar och skriver. Här en debattartikel om terrorn och behovet av en ny upplysning:

upplysning

%d bloggare gillar detta: