Vi färdades mot mörkret
att spegla oss däri
Vi älskade;
för andra
var kärleken förbi

Men ingen himmel dömde
dem vi var och skulle bli
Jag pekade och sa:
Långt där uppe –
där, där bor vi

Och stjärnorna föll för vår brokiga skara
medan natten flöt förbi
Vart ska vi nu?
Älskling, vi ska
till vår vildaste fantasi

Annonser

Detta blir det sista inlägget på ett tag. Nu får bloggen vila medan jag pysslar med andra skrivprojekt. På återseende!

SvD Debatt den 13 juli föreslår entreprenören och tonårsfadern Ingemar Fredriksson att man, för att få bukt med de sjunkande skolresultaten, bör anpassa undervisningen så att den blir lika rolig som de dataspel som lockar så många på fritiden. ”Är det inte hela vuxenvärldens ansvar att se till att skolan blir mer stimulerande?” Jag instämmer till fullo i detta och vill dessutom applicera samma tankesätt på ett närliggande problemområde: skolmaten.

Då och då kommer rapporter om att barnen äter för lite under skoldagen och därmed tappar ork och koncentration. Och vi har väl alla hört elever beklaga sig över skolmaten – tråkig fisk, äckliga grönsaker – och småler åt att det lät likadant på vår tid. Men det finns en avgörande skillnad.

Förr i tiden fanns bara äcklig mat. Man hade att välja mellan trista grönsaker i skolan och trista grönsaker hemma, så man åt det som bjöds. Snaskutbudet var begränsat till besk kåda, harsyra och granskott. Dagens ungdomar, å andra sidan, är vana vid obegränsad tillgång till en massa godsaker. Tänk bara på hyllmetrarna med chips, choklad och gelégodis som numera finns i varje livsmedelsbutik, samt hamburgarna med pommes och läsk som blivit så populära. Faktum är att det finns fler barn med ”chokladcravings” i Sverige än det finns invånare i hela Storstockholm.

Bevisligen är barnen inte ointresserade av att äta; de stoppar gärna i sig kalorier, om än av en annan sort än de bakåtsträvande skolköken tänker sig. Därför tror jag att det är dumt att satsa pengar på bättre råvaror och lokala skolkök med kompetent kökspersonal, som ibland föreslås. Inte heller tror jag på idén att lasta över det otacksamma uppdraget att få barnen med på fördelarna med att äta hälsosamt och varierat på föräldrarna. Nej, varför lära våra barn att det finns annan tillfredsställelse än den omedelbara, när det finns så mycket omedelbar tillfredsställelse att tillgå?

Mitt förslag är i stället att maten anpassas så att grönsakerna blir mer lockande, t.ex. genom att slå in dem i färgglatt papper och modifiera dem så att de smakar mer som godis. När broccoli smakar som sega råttor och fisk som pannkakor, kommer barnen vallfärda till skolmatsalen och problemet är löst.
En särskilt intressant aspekt är att Sverige, med vår starka genteknikindustri, har exceptionellt goda förutsättningar att som första land i världen skapa spenat med lika högt sockerinnehåll som Plopp. Jag säger: använd den kompetensen klokt, så kanske nästa generation elever slipper klaga för döva öron om trist skolmat, helt enkelt för att den inte är det längre.

Det gäller att hänga med i den tekniska utvecklingen – vi kan inte bara stå och se på medan McDonald’s tjänar pengar på vår ovilja att uppfostra våra egna barn.

Emma Wikberg, universitetslärare och avlägset bekant med ett och annat knorrande skolbarn

”And I remember thinking: are we out of the woods yet?”

Jag svarade honom:
Så lätt vill jag inte väga
för någon som väger så tungt i mig
Hur du vrider linjalen är väl inte min sak
men skalan är skev
och sann mot mig själv kan jag vara

Orden jag spillde
ersätts nu med nya:
svimlande
fantististiskt
smältrande
smekfulla
– på tungan lekfulla

Du och jag är exakta
på alla skalor
Hissa upp mig i taket
när jag ser oss ovanifrån
gör ingenting ont

Religiösa extremister utför terrordåd mot judar och människor som utnyttjar sin yttrandefrihet på ett för terroristerna provocerande sätt. Det borde signalera att aggressiva religiösa dogmer är ett problem som behöver åtgärdas – men i stället domineras debatten av åsikten att det är nyttjandet av yttrandefriheten, samt våra kontroll- och övervakningssystem, som behöver ses över. Etiklektor (!) Ann Heberlein och Theodor Kallifatides, tidigare ordförande för Svenska PEN (!), är två exempel på kända kulturpersonligheter som tycker att vi bör tänka lite mer på vad vi säger, ritar och skriver. Här en debattartikel om terrorn och behovet av en ny upplysning:

upplysning

– Varför förtrycker du?
– Jag ogillar det som min Gud ogillar och jag förtrycker dem som min Gud säger åt mig att förtrycka.
– Hur vet du vad din Gud ogillar?
– Det står i Boken.
– Har din Gud skrivit en bok?
– Han har sett till så att den har blivit skriven.
– Hade han inte kunnat skriva den själv i stället?
– Nu ogillar min Gud dig.
– Varför det?
– Han tycker inte om att bli ifrågasatt.
– Hur vet du det?
– Det står i boken.
– Men tänk om din Gud egentligen tycker något annat än det som står i Boken?
– Varför skulle han förmedla någonting annat än det han tycker?
– I morse sade min sambo att mitt hår såg bra ut, men jag vet att det inte är sant.
– Jag ogillar ditt hår också. Och din sambo.
– Men tänk om det du tror på inte stämmer? Tänk om det inte finns någon Gud, eller om hen skulle vara någon annan än den du tror på?
– Jag vet att allt stämmer.
– Hur vet du det?
– Det står i Boken att det stämmer.
– Många anhängare av din religion anser att det är en fredlig religion, att det som står i Boken ska tolkas på ett annat sätt. Vad har du att säga om det?
– De har inte läst ordentligt.

– Var hittar man sitt mod, Människa?
– Det finns där det måste.

De ilskna bina dansar en underlig dans. Lyssna och böj er! gastar de och viftar och pekar. Kuriöst, om de bara inte stungo så illa.

Vi förstår inte dig, du förstår inte oss – och inte beror det på språket.

Vad bör man svara när någon ropar:
– Räds mitt vapen som jag räds er idé!
Vad säga till den som dödar för en himmel
vi inte tror finns och inte kan se?

Nu tändas tusen juleljus
för stora och för små
och blottar allt vi fram till nu
kunnat förbigå

Som jag från spindeln flyr du
fast längre bort än jag
och ingen ursäkt kommer
ens i knappa ordalag

Sen vänder du kikaren bakochfram
och glömmer med flit linslocket på
så ingen i efterhand ska klandra dig för
att du inget såg

Förlåt, men hur kan illusionen
vara dig så kär
att du hellre mister allt av vikt
än möter det som är?

Och säg mig, hur värderas det
man aldrig får igen:
en förlorad dotter
en förlorad vän?

Jag ger dig mandeln, du rimmar på hjälpa
men rimmar illa ändå:
hjälpa, stjälpa, hjälpa, stjälpa
en avgrund skiljer de två

En kärleksförklaring är alltid
mindre värd beställd
och en tystnad mellan två
är svår att fylla själv

Så låt mig presentera
ett annat perspektiv:
i varje hjärta armt och mörkt
ock i signad juletid

Men den som aldrig har haft ont
har inte heller levt;
störst bland oss är de som fallit
djupt och överlevt

IMG_0293

%d bloggare gillar detta: